Tragik

I morse gick jag med flickorna till dagis och skola eftersom jag skulle jobba hemma och kunde vara lte mer flexibel med morgontiden.

Isabel tyckte att det var så stökigt i matsalen på morgonen när de serverar frukosten så hon ville hellre äta hemma.
Jag sa visst fick hon det, men kanske man skall basera ett sådant beslut på mer än ett tillfälle? (Hon åt i skolan i tisdags och hemma igår eftersom jag försov mig – mer om det en annan gång).

Nåja, vi promenerade iväg och det var en sådan härlig morgon. Hög och klar luft. Lite svalt men absolut inte kallt.

Jag var lite osäker på var jag skulle lämna av Isabel. Hon har sitt klassrum i B-huset, men på morgonen är fritids bara öppet i C-huset och det var inte tydligt om det fanns folk kvar där efter de hade öppnat i matsalen 7:35.

B-huset stod öppet så jag skickade in Isabel att hänga upp sin väska och sa till henne att gå in i matsalen och se om hon kunde hitta sina fröknar eller kompisar. Sedan gick jag in på dagis med Sofia.

Jag stannade kvar och pratade lite med Sofias fröken A och medan vi stod där kom en annan fröken från en annan avdelning med en rödgråten Isabel i släptåg.
Fröken hade sett henne gråta ute på gården och hämtat in henne eftersom hon visste jag var kvar.

Isabel hade inte hittat sina kompisar och inte sina fröknar och visste inte var hon skulle ta vägen.

Så jag sade hejdå till Sofia (som i sin tur blev ledsen när hon trodde jag hade gått fast hon ville ha en kram till – jag hade bara precis hunnit runt hörnet så hon inte såg mig, men stannat för jag hörde hon var påväg) och gick ut igen med Isabel på skolgården.

Naturligtvis kom en av hennes lärare (P) precis då så jag pratade lite med honom innan han gick in för att hänga av sig, och Isabel och jag satte oss ner och kramades lite.

”Jag tycker det räcker att gå i skola 3 dagar i veckan” sa Isabel. Och jag försökte förklara hur jag förstod att allt var nytt och konstigt nu den första tiden, men att om bara en vecka kommer allt att vara så självklart för henne.

Jag tror hon förstod, för när P kom ut igen med rastvaktvästen på sig gick hon bort till honom och verkade tycka allt var ok igen.

Jag frågade P om hur lämningen var tänkt att gå till så imorgon skall det nog gå bättre igen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s